alcatraz
Vi är dom som förlorar men jublar ändå
Vi är dom som kan skratta åt allt med varann
Vi är dom som kan gråta när ingen ser på
Ikväll ska jag åter bege mig till mitt andra hem. Hemmet där alla är likadana, lika värda och likformighet står skrivet i våra pannor. Hemmet där det inte finns någon överklass och där struktur är vardag.
Saknaden efter Kungsholmen och allt därtill har ännu inte infunnit sig. Åtminstone är det inget jag vill erkänna.
Jag kan inte säga att det är skönt att vara hemma, jag har inget hemma. Hemma är hos mamma, pappa och lillsyrran. Hemma är i min lägenhet i Växjö med alla vänner. Hemma är numera också på Kungsholmen. Det är trots allt där jag spenderar 90% av tiden.
Vi är på fri fot och hemma är där våra hjärtan är.
Lumpen handlar om att bli så nertryckt i skiten att man knappt vet vad man heter; för att senare bli återuppbyggd till något man inte trodde var möjligt.
Lumpen är inget för er som är hämtade ur fransk film och sett livet i guld, plysch och siden.
Det är således mycket att ta itu med innan det är dags att lämna Växjö.
Jag måste diska, städa, äta, packa, införskaffa kommande veckas godis och diverse andra onyttigheter. Jag måste lägga in ny musik och filmer på iphonen.
Och allt detta på 4 timmar!
En klandervärd sida av mig är att jag alltid är ute i sista minuten. Det håller inte längre i denna nya värd där det mesta bygger på planering. Jag ska ta mig i kragen, jag lovar.
Efter 2 veckor på något som jag själv tycker kan liknas som alcatraz (regler, uppställningar, led, organisation, raka linjer, planering) fick jag en smärre chock när jag hoppade av bussen i Växjö i torsdags. Alla rusade som virriga höns, sprang på varandra, bad om ursäkt, rusade lite mer och såg tillslut ut som en hel hönsgård. Just då kände jag bara att jag präglats enormt av det organiserade livet. Jag ville pausa omgivningen för ett tag, ställa alla på en kolonn och skrika MANÖÖÖÖVER!
Jag har också under dessa två veckor kommit på mig själv leva efter två deviser:
- Det är korkat att fuska när man tävlar mot sig själv.
- Varför välja bort, när man kan få både och? :)
Ta hand om er!
Vi är dom som kan skratta åt allt med varann
Vi är dom som kan gråta när ingen ser på
Ikväll ska jag åter bege mig till mitt andra hem. Hemmet där alla är likadana, lika värda och likformighet står skrivet i våra pannor. Hemmet där det inte finns någon överklass och där struktur är vardag.
Saknaden efter Kungsholmen och allt därtill har ännu inte infunnit sig. Åtminstone är det inget jag vill erkänna.
Jag kan inte säga att det är skönt att vara hemma, jag har inget hemma. Hemma är hos mamma, pappa och lillsyrran. Hemma är i min lägenhet i Växjö med alla vänner. Hemma är numera också på Kungsholmen. Det är trots allt där jag spenderar 90% av tiden.
Vi är på fri fot och hemma är där våra hjärtan är.
Lumpen handlar om att bli så nertryckt i skiten att man knappt vet vad man heter; för att senare bli återuppbyggd till något man inte trodde var möjligt.
Lumpen är inget för er som är hämtade ur fransk film och sett livet i guld, plysch och siden.
Det är således mycket att ta itu med innan det är dags att lämna Växjö.
Jag måste diska, städa, äta, packa, införskaffa kommande veckas godis och diverse andra onyttigheter. Jag måste lägga in ny musik och filmer på iphonen.
Och allt detta på 4 timmar!
En klandervärd sida av mig är att jag alltid är ute i sista minuten. Det håller inte längre i denna nya värd där det mesta bygger på planering. Jag ska ta mig i kragen, jag lovar.
Efter 2 veckor på något som jag själv tycker kan liknas som alcatraz (regler, uppställningar, led, organisation, raka linjer, planering) fick jag en smärre chock när jag hoppade av bussen i Växjö i torsdags. Alla rusade som virriga höns, sprang på varandra, bad om ursäkt, rusade lite mer och såg tillslut ut som en hel hönsgård. Just då kände jag bara att jag präglats enormt av det organiserade livet. Jag ville pausa omgivningen för ett tag, ställa alla på en kolonn och skrika MANÖÖÖÖVER!
Jag har också under dessa två veckor kommit på mig själv leva efter två deviser:
- Det är korkat att fuska när man tävlar mot sig själv.
- Varför välja bort, när man kan få både och? :)
Ta hand om er!
apor & lökar
Första permissionen! Tåls att upprepas.
Ordet träningsvärk har fått en helt annan innebörd efter dessa två veckor.
"Gör om, gör rätt" har blivit en återkommande mening och vi blir för jämnan kallade apor och lökar.
Förutom detta har jag kommit i en pluton full av clowner. På ett bra sätt alltså. Vi har enormt kul och det gör att tiden på Kungsholmen inte känns lika trist som den tillsynes skulle varit annars.
Vi i logementet har fått någon slags syskonrelation och utan dessa 7 individer hade min tid på denna helvetesliknande ö blivit förjävlig. Så, tack kära ni!
Vårt befäl är hårdare än sten; kommentarer överflödiga helt enkelt.
Tiden i början var kämpig och hård. Det är en omställning som heter duga.
Vi har haft fullspäckat schema från 5 på morgonen till halv 11 på kvällen. Sista dagarna har dock varit lite lugnare.
Vi ska innan frukost hunnit städa vårt logement, toaletterna och gymmet. Förutom detta ska vi även bäddat sängen, gjort våra morgonrutiner, putsat kängorna och sett till att uniformen är hel och ren.
Vi har haft mycket teori nu i början. En del prov på alltifrån gradbeteckningar till vapenlära men även praktiska delar som exercis, fysträningar och vapenhantering.
Fritid existerar inte längre. Ordet finns inte med i min vokabulär och tiden då vi inte har våra befäl omkring oss (alltså mellan 22 och 23 på kvällen) måste vi sy på våra uniformer alternativt plugga inför kommande prov.
När vi i början kom till ön och ställt in oss i våra logement (rummen där vi sover, 8 personer) var vi ivriga att få ta på oss uniformerna men ack så fel man kan ha. Vi var nämligen tvungna att förtjäna dem!
Vi är 5 plutoner på ön. (En pluton=en "grupp" på mellan 30-50 personer).
De flesta plutonerna hade inom de första dagarna redan "förtjänat" sin uniform. Ordet förtjäna var i detta fall inget dem gjorde, snarare tvärtom. Man kan jämföra dessa individer med 4:e klassare för att ni ska få en inblick i hur omogna dem är. Deras befäl hade inte ställt några krav på dem och dem betedde sig som jagvetintevad.
För oss däremot tog det över en vecka innan vi äntligen fick överge denna förfärliga motoroverall. Det enda som fattades när vi marscherade i denna var bojorna mellan fötterna. Vi såg ut som ett gäng fångar och blev dagligen "retade" i matsalen. Fina peekar vällde över oss!
Nåja. Igår var det bataljonsuppställning som vi övat inför i flera dagar. Det är en sådan grej man är med om 1 gång i livet och ja må säga att det var ganska mäktigt när ett tusental värnpliktiga gick från manöver till givakt samtidigt. Bataljonschefen Peter Glimvall höll ett mindre intressant tal och sedan var det dags att byta om till civilkläder för att gå guidad tur på marinmuseét och efter det en efterlängtad permis!
Som min syster fint beskrev så är livet på ön fortfarande kvar i 60-talet vilket förkortat betyder att mobiltäckning knappt existerar och internet fortfarande är futurum. Har man tur så kan man i medvind komma in i ett par minuter, inte mer.
Jag är mör, sleten, trött och alla synonymer därtill. Men sova kan man göra när man blir gammal för nu ska jag svira om och sedan ska vi ut och slå klackarna i taket!
- Sandell!!!
- Ja, förste sergeant?
- Du är en lök!
- Ja förste sergeant
- Jag HATAAAR lök!
Ordet träningsvärk har fått en helt annan innebörd efter dessa två veckor.
"Gör om, gör rätt" har blivit en återkommande mening och vi blir för jämnan kallade apor och lökar.
Förutom detta har jag kommit i en pluton full av clowner. På ett bra sätt alltså. Vi har enormt kul och det gör att tiden på Kungsholmen inte känns lika trist som den tillsynes skulle varit annars.
Vi i logementet har fått någon slags syskonrelation och utan dessa 7 individer hade min tid på denna helvetesliknande ö blivit förjävlig. Så, tack kära ni!
Vårt befäl är hårdare än sten; kommentarer överflödiga helt enkelt.
Tiden i början var kämpig och hård. Det är en omställning som heter duga.
Vi har haft fullspäckat schema från 5 på morgonen till halv 11 på kvällen. Sista dagarna har dock varit lite lugnare.
Vi ska innan frukost hunnit städa vårt logement, toaletterna och gymmet. Förutom detta ska vi även bäddat sängen, gjort våra morgonrutiner, putsat kängorna och sett till att uniformen är hel och ren.
Vi har haft mycket teori nu i början. En del prov på alltifrån gradbeteckningar till vapenlära men även praktiska delar som exercis, fysträningar och vapenhantering.
Fritid existerar inte längre. Ordet finns inte med i min vokabulär och tiden då vi inte har våra befäl omkring oss (alltså mellan 22 och 23 på kvällen) måste vi sy på våra uniformer alternativt plugga inför kommande prov.
När vi i början kom till ön och ställt in oss i våra logement (rummen där vi sover, 8 personer) var vi ivriga att få ta på oss uniformerna men ack så fel man kan ha. Vi var nämligen tvungna att förtjäna dem!
Vi är 5 plutoner på ön. (En pluton=en "grupp" på mellan 30-50 personer).
De flesta plutonerna hade inom de första dagarna redan "förtjänat" sin uniform. Ordet förtjäna var i detta fall inget dem gjorde, snarare tvärtom. Man kan jämföra dessa individer med 4:e klassare för att ni ska få en inblick i hur omogna dem är. Deras befäl hade inte ställt några krav på dem och dem betedde sig som jagvetintevad.
För oss däremot tog det över en vecka innan vi äntligen fick överge denna förfärliga motoroverall. Det enda som fattades när vi marscherade i denna var bojorna mellan fötterna. Vi såg ut som ett gäng fångar och blev dagligen "retade" i matsalen. Fina peekar vällde över oss!
Nåja. Igår var det bataljonsuppställning som vi övat inför i flera dagar. Det är en sådan grej man är med om 1 gång i livet och ja må säga att det var ganska mäktigt när ett tusental värnpliktiga gick från manöver till givakt samtidigt. Bataljonschefen Peter Glimvall höll ett mindre intressant tal och sedan var det dags att byta om till civilkläder för att gå guidad tur på marinmuseét och efter det en efterlängtad permis!
Som min syster fint beskrev så är livet på ön fortfarande kvar i 60-talet vilket förkortat betyder att mobiltäckning knappt existerar och internet fortfarande är futurum. Har man tur så kan man i medvind komma in i ett par minuter, inte mer.
Jag är mör, sleten, trött och alla synonymer därtill. Men sova kan man göra när man blir gammal för nu ska jag svira om och sedan ska vi ut och slå klackarna i taket!
- Sandell!!!
- Ja, förste sergeant?
- Du är en lök!
- Ja förste sergeant
- Jag HATAAAR lök!
första veckan!
Att leva på en ö där råttor springer över fötterna på en och där veckans höjdpunkt är lördagskvällen där man får festa till det med en cola, är precis hur min syster har det nu.
Att bli visiterad i korridoren, få höra repliken "skratt upphör" och att lära sig 50 officers namn är inget jag hade klarat men hon är ju trots allt Johanna Lindh.
Hon är tuff och ger hon sig in i något så slutför hon det, med eller utan problem.
Mottagningen till mobilen är katastrofal och fungerar bara vid det lilla fönstret i "huset", där hon, den andra tjejen och de 6 grabbarna bor.
Därmed är det jag som sköter bloggandet för tillfället, hoppas det duger.
Mer fakta än det här har jag inte hunnit få fram under de få telefonsamtal vi kommit åt. (som förövrigt alltid sker nattetid, tack vare kvällstjänstgöring och liknande, tror jag.)
Att bli visiterad i korridoren, få höra repliken "skratt upphör" och att lära sig 50 officers namn är inget jag hade klarat men hon är ju trots allt Johanna Lindh.
Hon är tuff och ger hon sig in i något så slutför hon det, med eller utan problem.
Mottagningen till mobilen är katastrofal och fungerar bara vid det lilla fönstret i "huset", där hon, den andra tjejen och de 6 grabbarna bor.
Därmed är det jag som sköter bloggandet för tillfället, hoppas det duger.
Mer fakta än det här har jag inte hunnit få fram under de få telefonsamtal vi kommit åt. (som förövrigt alltid sker nattetid, tack vare kvällstjänstgöring och liknande, tror jag.)
23 januari, 22:22. Linnéa Lindh
reflektioner
Hej alla vänner och alla som jag inte känner!
Dagen före dagen då jag förlorar mitt nuvarande liv..
Att min livsstil kommer ändras helt har jag nog inte insett ännu. Detta med lumpen har överlag varit en lång process och det är över ett år sedan jag mönstrade.
Mycket har hänt sedan dess och jag har inte riktigt kommit underfund med att jag imorgon inte längre kommer tillbringa min skönetssömn i min underbara säng här i Växjö utan med 11 snarkande grabbar på en ö i Karlskrona skärgård.
Livet har skyndat flyktigt förbi och det är inte förrän nu jag stannat upp och insett att tillvaron efter studenten varit riktigt jävla bra.
Till skillnad från skolåren har nog både tiden och tillvaron flytit på lite för bra. Om det är möjligt.
Jag är van vid att handskas med motgångar men denna hösten har jag inte ord för.
Jobbet, åh, jag kommer sakna jobbet. Jag kommer sakna alla fina människor jag lärt känna där och jag kommer sakna det som varit mitt andra hem.
Den eviga längtan på att just detta ska är nu över. Men under tiden har jag haft kul, riktigt jävla kul!
Och ibland är det ju faktiskt inte målet i sig som är det viktiga, utan resan dit. Aldrig tidigare har jag varit såhär fri, och jag har njutit av varje stund.
Men, jag är en rastlös människa, och jag kan inte vara kvar i detta träsket för länge. Då blir jag cynisk och dryg. För länge i det här träsket gör att man letar efter rus. Mitt rus är nya upplevelser, äventyr och erfarenheter. Det kan man aldrig få för mycket av.
Jag kommer imorgon påbörja det som jag tror kommer bli det värsta och det bästa året i mitt liv.
Jag kommer inte sjunka men heller inte flyga, jag kommer flyta någonstans i mitten och bejaka alla nya upplevelser.
På återseende! /Johanna
Dagen före dagen då jag förlorar mitt nuvarande liv..
Att min livsstil kommer ändras helt har jag nog inte insett ännu. Detta med lumpen har överlag varit en lång process och det är över ett år sedan jag mönstrade.
Mycket har hänt sedan dess och jag har inte riktigt kommit underfund med att jag imorgon inte längre kommer tillbringa min skönetssömn i min underbara säng här i Växjö utan med 11 snarkande grabbar på en ö i Karlskrona skärgård.
Livet har skyndat flyktigt förbi och det är inte förrän nu jag stannat upp och insett att tillvaron efter studenten varit riktigt jävla bra.
Till skillnad från skolåren har nog både tiden och tillvaron flytit på lite för bra. Om det är möjligt.
Jag är van vid att handskas med motgångar men denna hösten har jag inte ord för.
Jobbet, åh, jag kommer sakna jobbet. Jag kommer sakna alla fina människor jag lärt känna där och jag kommer sakna det som varit mitt andra hem.
Den eviga längtan på att just detta ska är nu över. Men under tiden har jag haft kul, riktigt jävla kul!
Och ibland är det ju faktiskt inte målet i sig som är det viktiga, utan resan dit. Aldrig tidigare har jag varit såhär fri, och jag har njutit av varje stund.
Men, jag är en rastlös människa, och jag kan inte vara kvar i detta träsket för länge. Då blir jag cynisk och dryg. För länge i det här träsket gör att man letar efter rus. Mitt rus är nya upplevelser, äventyr och erfarenheter. Det kan man aldrig få för mycket av.
Jag kommer imorgon påbörja det som jag tror kommer bli det värsta och det bästa året i mitt liv.
Jag kommer inte sjunka men heller inte flyga, jag kommer flyta någonstans i mitten och bejaka alla nya upplevelser.
På återseende! /Johanna
