can't erase, can't replace - 102:a insatspluton
Det vore ju på sin plats att skriva ett avslutande inlägg för den här bloggen. Det bästa året hittils är snart slut och för 16 dagar sedan muckade jag.
Jag har lämnat en tid då skjuta, lyda order, fylla magasin och ha morgonuppställning var min vardag.
En vardag utan bekymmer om vad man ska ha för kläder eller vad som skall göras.
En vardag med 27 helt underbara syskon och en muskulös, respektingivande pappa.
En vardag som kantats av stridsförflyttningssätt, granater och en smula livsnjutning och uppskattning.
Det är ju trots allt detta som under det senaste året varit mitt liv och som sagt, min vardag.
En vardag som över en natt bara tog slut.
Jag har skjutit mitt sista skott, vårdat min sista materiell och sprängt min sista sprängdeg.
Bladet är vänt och det är dags att påbörja ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som än så länge är oskrivet och fullt med blanka sidor redo att fyllas.
Det är konstigt hur fort man anpassar sig. Att över en natt ha återvänt till det civila livet med egen vilja och ett annat tänk.
Det var inte förrän nu i slutet jag insåg hur präglad jag faktiskt blivit. Det militära tänket, som under så många gånger och lång tid blivit inpräntad i huvudet kommer inte försvinna.
Vilket jag glad för.
Nu är det dags att höja beredskapen och blotta livet med ett par ord på något som ska likna ett CV.
Det har blivit dags att greppa tag i något jobbliknande och utforma en framtid.
Eller så tar man dagen som den kommer. Lyssnar på sitt hjärta och gör det som känns rätt för stunden.
Jag väljer att prioritera erarenhet framför pengar, upplevelser framför kontorsarbete.
Aldrig någonsin har jag lärt mig så mycket på ett år. Om livet, mig själv, världen och andra människor.
Jag har aldrig kommit så många så nära. Skapat en relation, förhoppningsvis livslång, med så många.
Jag saknar redan min uniform, mitt vapen, min säng - i mitt logement, med mina 7 killar.
Jag saknar vårt sammansvetsade kollektiv.
Jag saknar det militära och om jag känner mig själv väl så dröjer det inte länge innan jag är tillbaka i denna likformiga och organiserade krigsmakt.
På återseende,
Johanna
Jag har lämnat en tid då skjuta, lyda order, fylla magasin och ha morgonuppställning var min vardag.
En vardag utan bekymmer om vad man ska ha för kläder eller vad som skall göras.
En vardag med 27 helt underbara syskon och en muskulös, respektingivande pappa.
En vardag som kantats av stridsförflyttningssätt, granater och en smula livsnjutning och uppskattning.
Det är ju trots allt detta som under det senaste året varit mitt liv och som sagt, min vardag.
En vardag som över en natt bara tog slut.
Jag har skjutit mitt sista skott, vårdat min sista materiell och sprängt min sista sprängdeg.
Bladet är vänt och det är dags att påbörja ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som än så länge är oskrivet och fullt med blanka sidor redo att fyllas.
Det är konstigt hur fort man anpassar sig. Att över en natt ha återvänt till det civila livet med egen vilja och ett annat tänk.
Det var inte förrän nu i slutet jag insåg hur präglad jag faktiskt blivit. Det militära tänket, som under så många gånger och lång tid blivit inpräntad i huvudet kommer inte försvinna.
Vilket jag glad för.
Nu är det dags att höja beredskapen och blotta livet med ett par ord på något som ska likna ett CV.
Det har blivit dags att greppa tag i något jobbliknande och utforma en framtid.
Eller så tar man dagen som den kommer. Lyssnar på sitt hjärta och gör det som känns rätt för stunden.
Jag väljer att prioritera erarenhet framför pengar, upplevelser framför kontorsarbete.
Aldrig någonsin har jag lärt mig så mycket på ett år. Om livet, mig själv, världen och andra människor.
Jag har aldrig kommit så många så nära. Skapat en relation, förhoppningsvis livslång, med så många.
Jag saknar redan min uniform, mitt vapen, min säng - i mitt logement, med mina 7 killar.
Jag saknar vårt sammansvetsade kollektiv.
Jag saknar det militära och om jag känner mig själv väl så dröjer det inte länge innan jag är tillbaka i denna likformiga och organiserade krigsmakt.
På återseende,
Johanna
DETTA GÖR VI - DETTA ÄR VI - DETTA BLEV VI
102:A PLUTONS MUCKFILM!
sista permissionen
Long time no seen.
Har hunnits med en hel del, oförutsedda och mindre festliga företeelser de senaste veckorna.
Förutom att ha blivit stamkund på Sahlgrenska så har jag missat slutövningen.
Vilket var skapligt förargande. Sista övningen, sista möjligheten att skjuta, sista chansen att KÖTTA gärnet.
Anledningen till detta var att jag natten till måndagen för 2 veckor sedan vaknade av en fruktansvärd smärta i bröstkorgen och hjärtat, andningssvårigheter och allmänt illamående.
Morgonen därpå besöktes sjukan på regementet där diverse tester gjordes och EKG:et visade att mitt hjärta slog för fort och i otakt. Läkaren ringde en taxi som på 2 röda hade kört mig till akuten på Sahlgrenska. Där undersöktes jag ytterligare och spenderade hela min vakna tid.
Gjorde 3 olika röntgen där de såg att jag hade någonting i min vänstra lunga. Fick åka tillbaka till regementet och blev sjukskriven veckan ut.
Natten till torsdagen upplevde jag liknande smärtor och fick åka in till akuten igen. Kom tillbaka till regementet vid halv 4 tiden på natten. Tur man har plutonskamrater som skjutsar, sällskapar och tar hand om en.
Nåväl, fick en bokad undersökningstid till den 1/12 och 2/12. Första dagen för provtagning och andra dagen för bronkoskopi.
Bronkoskopi, är djävulens påhitt, sannerligen. Med slang och kamera kollade de i min lunga, samt skar bort någonting, även det i lungan. Nu väntar jag på provsvaren och möjligen även medicinering.
Förutom detta spektakel kan jag inte påstå att mycket har hänt. Och nu har sista permissionen lidit mot sitt slut. Dags att ta tåget till Göteborg för sista gången, i detta syfte. Blandade känslor.
Fredag = MUCK!
På återseende.
Har hunnits med en hel del, oförutsedda och mindre festliga företeelser de senaste veckorna.
Förutom att ha blivit stamkund på Sahlgrenska så har jag missat slutövningen.
Vilket var skapligt förargande. Sista övningen, sista möjligheten att skjuta, sista chansen att KÖTTA gärnet.
Anledningen till detta var att jag natten till måndagen för 2 veckor sedan vaknade av en fruktansvärd smärta i bröstkorgen och hjärtat, andningssvårigheter och allmänt illamående.
Morgonen därpå besöktes sjukan på regementet där diverse tester gjordes och EKG:et visade att mitt hjärta slog för fort och i otakt. Läkaren ringde en taxi som på 2 röda hade kört mig till akuten på Sahlgrenska. Där undersöktes jag ytterligare och spenderade hela min vakna tid.
Gjorde 3 olika röntgen där de såg att jag hade någonting i min vänstra lunga. Fick åka tillbaka till regementet och blev sjukskriven veckan ut.
Natten till torsdagen upplevde jag liknande smärtor och fick åka in till akuten igen. Kom tillbaka till regementet vid halv 4 tiden på natten. Tur man har plutonskamrater som skjutsar, sällskapar och tar hand om en.
Nåväl, fick en bokad undersökningstid till den 1/12 och 2/12. Första dagen för provtagning och andra dagen för bronkoskopi.
Bronkoskopi, är djävulens påhitt, sannerligen. Med slang och kamera kollade de i min lunga, samt skar bort någonting, även det i lungan. Nu väntar jag på provsvaren och möjligen även medicinering.
Förutom detta spektakel kan jag inte påstå att mycket har hänt. Och nu har sista permissionen lidit mot sitt slut. Dags att ta tåget till Göteborg för sista gången, i detta syfte. Blandade känslor.
Fredag = MUCK!
På återseende.
