can't erase, can't replace - 102:a insatspluton
Det vore ju på sin plats att skriva ett avslutande inlägg för den här bloggen. Det bästa året hittils är snart slut och för 16 dagar sedan muckade jag.
Jag har lämnat en tid då skjuta, lyda order, fylla magasin och ha morgonuppställning var min vardag.
En vardag utan bekymmer om vad man ska ha för kläder eller vad som skall göras.
En vardag med 27 helt underbara syskon och en muskulös, respektingivande pappa.
En vardag som kantats av stridsförflyttningssätt, granater och en smula livsnjutning och uppskattning.
Det är ju trots allt detta som under det senaste året varit mitt liv och som sagt, min vardag.
En vardag som över en natt bara tog slut.
Jag har skjutit mitt sista skott, vårdat min sista materiell och sprängt min sista sprängdeg.
Bladet är vänt och det är dags att påbörja ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som än så länge är oskrivet och fullt med blanka sidor redo att fyllas.
Det är konstigt hur fort man anpassar sig. Att över en natt ha återvänt till det civila livet med egen vilja och ett annat tänk.
Det var inte förrän nu i slutet jag insåg hur präglad jag faktiskt blivit. Det militära tänket, som under så många gånger och lång tid blivit inpräntad i huvudet kommer inte försvinna.
Vilket jag glad för.
Nu är det dags att höja beredskapen och blotta livet med ett par ord på något som ska likna ett CV.
Det har blivit dags att greppa tag i något jobbliknande och utforma en framtid.
Eller så tar man dagen som den kommer. Lyssnar på sitt hjärta och gör det som känns rätt för stunden.
Jag väljer att prioritera erarenhet framför pengar, upplevelser framför kontorsarbete.
Aldrig någonsin har jag lärt mig så mycket på ett år. Om livet, mig själv, världen och andra människor.
Jag har aldrig kommit så många så nära. Skapat en relation, förhoppningsvis livslång, med så många.
Jag saknar redan min uniform, mitt vapen, min säng - i mitt logement, med mina 7 killar.
Jag saknar vårt sammansvetsade kollektiv.
Jag saknar det militära och om jag känner mig själv väl så dröjer det inte länge innan jag är tillbaka i denna likformiga och organiserade krigsmakt.
På återseende,
Johanna
Jag har lämnat en tid då skjuta, lyda order, fylla magasin och ha morgonuppställning var min vardag.
En vardag utan bekymmer om vad man ska ha för kläder eller vad som skall göras.
En vardag med 27 helt underbara syskon och en muskulös, respektingivande pappa.
En vardag som kantats av stridsförflyttningssätt, granater och en smula livsnjutning och uppskattning.
Det är ju trots allt detta som under det senaste året varit mitt liv och som sagt, min vardag.
En vardag som över en natt bara tog slut.
Jag har skjutit mitt sista skott, vårdat min sista materiell och sprängt min sista sprängdeg.
Bladet är vänt och det är dags att påbörja ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som än så länge är oskrivet och fullt med blanka sidor redo att fyllas.
Det är konstigt hur fort man anpassar sig. Att över en natt ha återvänt till det civila livet med egen vilja och ett annat tänk.
Det var inte förrän nu i slutet jag insåg hur präglad jag faktiskt blivit. Det militära tänket, som under så många gånger och lång tid blivit inpräntad i huvudet kommer inte försvinna.
Vilket jag glad för.
Nu är det dags att höja beredskapen och blotta livet med ett par ord på något som ska likna ett CV.
Det har blivit dags att greppa tag i något jobbliknande och utforma en framtid.
Eller så tar man dagen som den kommer. Lyssnar på sitt hjärta och gör det som känns rätt för stunden.
Jag väljer att prioritera erarenhet framför pengar, upplevelser framför kontorsarbete.
Aldrig någonsin har jag lärt mig så mycket på ett år. Om livet, mig själv, världen och andra människor.
Jag har aldrig kommit så många så nära. Skapat en relation, förhoppningsvis livslång, med så många.
Jag saknar redan min uniform, mitt vapen, min säng - i mitt logement, med mina 7 killar.
Jag saknar vårt sammansvetsade kollektiv.
Jag saknar det militära och om jag känner mig själv väl så dröjer det inte länge innan jag är tillbaka i denna likformiga och organiserade krigsmakt.
På återseende,
Johanna
DETTA GÖR VI - DETTA ÄR VI - DETTA BLEV VI
102:A PLUTONS MUCKFILM!
Kommentarer
Postat av: Haggins
102; gone but not forgotten!!
Postat av: Anonym
börja skriva på din gamla blogg nu igen!!=)=)
Postat av: Princess<3
vad heter din gamla blogg?
Postat av: Anonym
Postat av: Anonym
Trackback
