this is juliet lima, over and out

Efterrätt!

 

Mitt fängelse.


Man måste ju roa sig med något på kvällarna. Killarna får ställa upp vare sig de vill eller inte.
Pedikyr på Jonsson var måndagens projekt!

Carlsson!

TANKE 1:

Visste ni att alla människor som fyller hundra år får brev från kungen? Är inte det coolt?

 

Jag hoppas att jag blir hundra år för jag undrar verkligen vad han skriver i brevet (alltså den dåvarande kungen eller drottningen, tror inte att herr Carl Gustav överlever mig. Fast man vet aldrig). Typ: "Haha, nu dör du snart!", eller  "Tack för den här tiden", eller kanske "Du måste ha ett förjävla bra immunförsvar".

 

Okej. Tror inte att kungen skulle svära. Men ändå.

 

Är det förresten en av kungens mycket viktiga arbetsuppgifter. Att skriva brev till gamlingar?

 

 

---

 

 

TANKE 2:

Jag har endast en person att ta hänsyn till i mitt liv just nu - mig själv. Så om det är någon gång jag ska flippa ur och göra spontana saker. Leva för dagen. Så är det nu. Inom en framtid, då jag förhoppningsvis har någon annan person i mitt liv att ta hänsyn till eller kanske till och med ta ansvar för, fungerar inte denna livsstil. Och då kommer jag inte heller att leva så.

 

Man behöver aldrig växa upp. Bara man är vuxen i situationer som kräver det.

 

 

---

TANKE 3:

 

Ibland undrar jag varför det är olagligt för en person under 20 år att köpa något alkoholfritt på systemet?

Det är nästan lika korkat som att de har lås på dörrarna på Statoil när de ändå ALLTID har öppet.

 

---

TANKE 4:

När väckarklockan ringer på morgonen, varför kollar man alltid vad tiden är? Vet man inte vad man ställt klockan på?

Killarna kom nyss och lämnade pannkakor med sylt och grädde. Vad hade jag gjort utan er? Svält antagligen. Men om vi är lite mer djupa så hade det blivit kämpigt utan er.

Känns konstigt att sova hur länge man vill utan ett befäl som styr och ställer. Skönt men konstigt.
Jag har nyss städat logementet och ska strax hugga in i pannkakorna.

Vet inte om jag nämnt det men vi kommer vara här i 5 veckor i sträck, varav 2 har passerat. Det känns tungt att inte komma hem på så lång tid faktiskt. Egentligen skulle vi vara lediga 2 HELA veckor av dessa 5. Men majoren tyckte vi skulle få lite extra utbildning (generöst va?) så han drog in två veckors ledighet och ersatte med FSU (fortsatt soldat utbildning). Vi har således skjutit hela förra veckan, övat strid, tillbakaryckningar, eldställningar osv. För de flesta av er som läser detta betyder det säkert ingenting, men att springa runt i 30 graders värme i hård terräng med mycket berg och backar tär på en. Efter förra veckan var vi riktigt sega, så vi firade med en utgång i onsdags. Riktigt kul! Drog ut lite tidigare än vanligt och vinglade hem redan någon gång runt 1, ganska lagom.

För övrigt skjuter vi pistol så ofta vi kan. I LOVE IT! Förutom att man känner sig som Rambo med pistol runt låret så är det helt annorlunda mot att skjuta AK5. Mycket roligare och lättare. Vi körde en övning om målmedvetenhet. Att man lätt ska kunna reflektera i hjärnan vilket hot som är farligast innan man skjuter. Vi mötte 4 måltavlor varav 1 hade en blomma i handen och en hade en pistol eller handgranat till exempel. Då gäller det att fort tänka vilken man ska skjuta på, OCH träffa i killerzone.

Vad händer mer? Jo i helgen och hela nästa vecka ligger vi i BERTO. Beredskapstropp. Om tant Agda 90 år har gått vilse i skogen ska vi hjälpa polisen leta efter henne. Eller om det brinner nere i Ystad, ska vi dit och släcka. Vi har hela västra Sverige och om man nu får säga så, så hoppas jag nästan att det händer någonting, det hade varit spännande. Vi övar så mycket så det hade varit lärorikt att få använda det i praktiken.

Pannkakorna lär ju vara kalla vid det här laget, så det är nog dags att ta tag i det. Take care

Godkväll!
Ännu en onsdag i konungens tjänst. Synd att klaga egentligen, jag gillar det. Mycket.
Jag är dock inte i tjänst för tillfället. Har oturen att vara sjukskriven, i VATTENKOPPOR!
Det är sant. Jag ser ut som ett stopplyse och passerar jag grindarna skulle jag antagligen åka dit för förargelseväckande beteende.
Har plågats med detta sedan i lördags men inte förrän igår blev det ett besök hos läkaren. Nu går jag på pencillin och hoppas bli frisk från detta elände.

Har hunnit tänka endel nu när jag legat i karantän (har fått ett eget logement, får inte äta i matsalen, inte träna, och inte befinna mig någonstans där det finns folk att smitta). Har tänkt på vad jag gjort denna sommaren och fick vid första tanken ångest för att jag inte gjort någonting. Bara varit här på kasern, hemma i Växjö och lite i Halmstad. Men sedan slog det mig, JAG GÖR LUMPEN! Och hur många tjejer gör det? Hur många gånger i livet kommer jag få vara med om detta igen? Resa, ligga på stranden, sola, bada och vara på grillfester kan jag göra alla de kommane somrarna. Men denna tiden kommer aldrig tillbaka igen. Sammanhållningen, disciplinen, samarbetet och kamratskapen kommer jag antagligen aldrig återfinna eller vara med om igen. Vi bor tillsammans, äter tillsammans, går på toa tillsammans, duschar tillsammans, skrattar tillsammans, tänker tillsammans, gråter tillsammans, LEVER TILLSAMMANS! Och jag älskar det!

Nu blöder fingrarna och det är dags att kolla på film med mina killar. Jag har inte bara en, utan 5! Det ni.
Fingarna blöder dock inte av alldeles för mycket tangentbordstryckande utan för att jag spenderat de två senaste timmarna med att sy. Något jag inte normalt brukar göra på onsdagkvällar, därav tiden. Sydde dit en textremsa i tyg där det står LINDH. Ett på uniformen och ett på befälströjan. Mycket propert.

Grabbarna tjatar om film så det är dags att runda av. Fritiden flödar så det blir en större sammanfattning om vad vi sysslat med de senaste veckorna imorgon.

Kärt barn har många namn, sägs det. Mitt nya smeknamn är således pricken. Lite för gulligt för min smak. Kom bara att tänka på det.

Godnatt!

Just nu är jag hos mamma och pappa. Sitter i det som förr brukade vara mitt rum och nu istället agerar gästrum med bäddsoffa och gigantisk tv. Synd att klaga kan tyckas.
Just nu gör jag även en grej som jag är väldigt bra på, om jag får säga det själv. Ja, kolla på fotboll. Såklart.
Uruguay-Ghana. Egentligen har jag ingen egentlig koll på något av lagen, men jag håll
er på Uruguay för att det finns lite snyggare killar där. Jag är ju faktiskt tjej. Och singel. Och sökande, tänkte jag skriva, men det är jag inte för jag gillar att vara singel. Om man nu någonsin kan gilla det.


Jag hade tänkt bli uppassad lite nu när jag varit hemma. Men tiden har istället spenderats på att göra allting färdigt och fint inför lillesyrrans konfirmation. Det är tydligen så man jobbar. Att jag är en sliten gammal lumpare med spruckna hälar och muskelknutor i ryggen får jag deala med själv. Självömkan är bra ibland, har jag hört.


1-1 i matchen och även om snyggUruguana inte spelar särskilt bra hoppas jag ändå på att dem vinner. Fast först ska det bli lika, så det blir straffar. Det är roande.


Nyss blev jag skakande lycklig när jag hittade säsong 4 av sex and the city på internet. Förlåt Gud (och jag som ska till kyrkan på konfirmation imorgon, hur ska det gå?) Men det är lycka för en simpel liten människa som mig.
Jag har även kommit underfund med att det ibland gäller att vänja sig. Tänkte skriva nöja sig, men man ska aldrig nöja sig. Vänja sig däremot, det kan man göra. Jag till exempel, kommer alltid få nöja mig med missdömande blickar och kommentarer när man berättar framtidsdrömmar som polis eller volontär, att jag aldrig kommer kunna laga mat och att jag alltid kommer få köpa schampoot som är till för skadat och slitet hår.