can't erase, can't replace - 102:a insatspluton
Det vore ju på sin plats att skriva ett avslutande inlägg för den här bloggen. Det bästa året hittils är snart slut och för 16 dagar sedan muckade jag.
Jag har lämnat en tid då skjuta, lyda order, fylla magasin och ha morgonuppställning var min vardag.
En vardag utan bekymmer om vad man ska ha för kläder eller vad som skall göras.
En vardag med 27 helt underbara syskon och en muskulös, respektingivande pappa.
En vardag som kantats av stridsförflyttningssätt, granater och en smula livsnjutning och uppskattning.
Det är ju trots allt detta som under det senaste året varit mitt liv och som sagt, min vardag.
En vardag som över en natt bara tog slut.
Jag har skjutit mitt sista skott, vårdat min sista materiell och sprängt min sista sprängdeg.
Bladet är vänt och det är dags att påbörja ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som än så länge är oskrivet och fullt med blanka sidor redo att fyllas.
Det är konstigt hur fort man anpassar sig. Att över en natt ha återvänt till det civila livet med egen vilja och ett annat tänk.
Det var inte förrän nu i slutet jag insåg hur präglad jag faktiskt blivit. Det militära tänket, som under så många gånger och lång tid blivit inpräntad i huvudet kommer inte försvinna.
Vilket jag glad för.
Nu är det dags att höja beredskapen och blotta livet med ett par ord på något som ska likna ett CV.
Det har blivit dags att greppa tag i något jobbliknande och utforma en framtid.
Eller så tar man dagen som den kommer. Lyssnar på sitt hjärta och gör det som känns rätt för stunden.
Jag väljer att prioritera erarenhet framför pengar, upplevelser framför kontorsarbete.
Aldrig någonsin har jag lärt mig så mycket på ett år. Om livet, mig själv, världen och andra människor.
Jag har aldrig kommit så många så nära. Skapat en relation, förhoppningsvis livslång, med så många.
Jag saknar redan min uniform, mitt vapen, min säng - i mitt logement, med mina 7 killar.
Jag saknar vårt sammansvetsade kollektiv.
Jag saknar det militära och om jag känner mig själv väl så dröjer det inte länge innan jag är tillbaka i denna likformiga och organiserade krigsmakt.
På återseende,
Johanna
Jag har lämnat en tid då skjuta, lyda order, fylla magasin och ha morgonuppställning var min vardag.
En vardag utan bekymmer om vad man ska ha för kläder eller vad som skall göras.
En vardag med 27 helt underbara syskon och en muskulös, respektingivande pappa.
En vardag som kantats av stridsförflyttningssätt, granater och en smula livsnjutning och uppskattning.
Det är ju trots allt detta som under det senaste året varit mitt liv och som sagt, min vardag.
En vardag som över en natt bara tog slut.
Jag har skjutit mitt sista skott, vårdat min sista materiell och sprängt min sista sprängdeg.
Bladet är vänt och det är dags att påbörja ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som än så länge är oskrivet och fullt med blanka sidor redo att fyllas.
Det är konstigt hur fort man anpassar sig. Att över en natt ha återvänt till det civila livet med egen vilja och ett annat tänk.
Det var inte förrän nu i slutet jag insåg hur präglad jag faktiskt blivit. Det militära tänket, som under så många gånger och lång tid blivit inpräntad i huvudet kommer inte försvinna.
Vilket jag glad för.
Nu är det dags att höja beredskapen och blotta livet med ett par ord på något som ska likna ett CV.
Det har blivit dags att greppa tag i något jobbliknande och utforma en framtid.
Eller så tar man dagen som den kommer. Lyssnar på sitt hjärta och gör det som känns rätt för stunden.
Jag väljer att prioritera erarenhet framför pengar, upplevelser framför kontorsarbete.
Aldrig någonsin har jag lärt mig så mycket på ett år. Om livet, mig själv, världen och andra människor.
Jag har aldrig kommit så många så nära. Skapat en relation, förhoppningsvis livslång, med så många.
Jag saknar redan min uniform, mitt vapen, min säng - i mitt logement, med mina 7 killar.
Jag saknar vårt sammansvetsade kollektiv.
Jag saknar det militära och om jag känner mig själv väl så dröjer det inte länge innan jag är tillbaka i denna likformiga och organiserade krigsmakt.
På återseende,
Johanna
DETTA GÖR VI - DETTA ÄR VI - DETTA BLEV VI
102:A PLUTONS MUCKFILM!
sista permissionen
Long time no seen.
Har hunnits med en hel del, oförutsedda och mindre festliga företeelser de senaste veckorna.
Förutom att ha blivit stamkund på Sahlgrenska så har jag missat slutövningen.
Vilket var skapligt förargande. Sista övningen, sista möjligheten att skjuta, sista chansen att KÖTTA gärnet.
Anledningen till detta var att jag natten till måndagen för 2 veckor sedan vaknade av en fruktansvärd smärta i bröstkorgen och hjärtat, andningssvårigheter och allmänt illamående.
Morgonen därpå besöktes sjukan på regementet där diverse tester gjordes och EKG:et visade att mitt hjärta slog för fort och i otakt. Läkaren ringde en taxi som på 2 röda hade kört mig till akuten på Sahlgrenska. Där undersöktes jag ytterligare och spenderade hela min vakna tid.
Gjorde 3 olika röntgen där de såg att jag hade någonting i min vänstra lunga. Fick åka tillbaka till regementet och blev sjukskriven veckan ut.
Natten till torsdagen upplevde jag liknande smärtor och fick åka in till akuten igen. Kom tillbaka till regementet vid halv 4 tiden på natten. Tur man har plutonskamrater som skjutsar, sällskapar och tar hand om en.
Nåväl, fick en bokad undersökningstid till den 1/12 och 2/12. Första dagen för provtagning och andra dagen för bronkoskopi.
Bronkoskopi, är djävulens påhitt, sannerligen. Med slang och kamera kollade de i min lunga, samt skar bort någonting, även det i lungan. Nu väntar jag på provsvaren och möjligen även medicinering.
Förutom detta spektakel kan jag inte påstå att mycket har hänt. Och nu har sista permissionen lidit mot sitt slut. Dags att ta tåget till Göteborg för sista gången, i detta syfte. Blandade känslor.
Fredag = MUCK!
På återseende.
Har hunnits med en hel del, oförutsedda och mindre festliga företeelser de senaste veckorna.
Förutom att ha blivit stamkund på Sahlgrenska så har jag missat slutövningen.
Vilket var skapligt förargande. Sista övningen, sista möjligheten att skjuta, sista chansen att KÖTTA gärnet.
Anledningen till detta var att jag natten till måndagen för 2 veckor sedan vaknade av en fruktansvärd smärta i bröstkorgen och hjärtat, andningssvårigheter och allmänt illamående.
Morgonen därpå besöktes sjukan på regementet där diverse tester gjordes och EKG:et visade att mitt hjärta slog för fort och i otakt. Läkaren ringde en taxi som på 2 röda hade kört mig till akuten på Sahlgrenska. Där undersöktes jag ytterligare och spenderade hela min vakna tid.
Gjorde 3 olika röntgen där de såg att jag hade någonting i min vänstra lunga. Fick åka tillbaka till regementet och blev sjukskriven veckan ut.
Natten till torsdagen upplevde jag liknande smärtor och fick åka in till akuten igen. Kom tillbaka till regementet vid halv 4 tiden på natten. Tur man har plutonskamrater som skjutsar, sällskapar och tar hand om en.
Nåväl, fick en bokad undersökningstid till den 1/12 och 2/12. Första dagen för provtagning och andra dagen för bronkoskopi.
Bronkoskopi, är djävulens påhitt, sannerligen. Med slang och kamera kollade de i min lunga, samt skar bort någonting, även det i lungan. Nu väntar jag på provsvaren och möjligen även medicinering.
Förutom detta spektakel kan jag inte påstå att mycket har hänt. Och nu har sista permissionen lidit mot sitt slut. Dags att ta tåget till Göteborg för sista gången, i detta syfte. Blandade känslor.
Fredag = MUCK!
På återseende.
if i was jesus
En dag på stan. Letandes efter bikini. Förgäves.
2 dagar efter muck = EGYPTEN!
Hemma från stan har jag lekt husmor och kommit fram till att jag saknar livet i det civila.
Dock inte så mycket att jag tänker släppa det militära, inte än. Jag är inte färdig där.
Samtidigt som jag sprang upp & ner till tvättstugan lagade jag tacos.
Efter det fick jag dåligt samvete när jag såg Johans hurtiga kommentar på Facebook om att han varit ute och sprungit. Så jag stack ut och sprang.
Duschat och kört hårinpackning och äntligen är det dags för lite efterlyst, ansiktsmask och té.
Innan jag ryckte in i lumpen hatade jag té. Smaksatt vatten, uärk.
Men efter att Herr Säf kommit in i bilden känns det nu ganska välsmakande.
Nu är jag dock trött på att knega som rekryt. Kungen, jag vill mucka!
Och Gode Gud som är i himlen, om du läser detta så bespara oss gärna regn, snö & blask de kommande 2 veckorna. Slutövningen kommer vara tillräckligt jobbig ändå. Amen
This is Lima India November Delta Hotel, over and out.
2 dagar efter muck = EGYPTEN!
Hemma från stan har jag lekt husmor och kommit fram till att jag saknar livet i det civila.
Dock inte så mycket att jag tänker släppa det militära, inte än. Jag är inte färdig där.
Samtidigt som jag sprang upp & ner till tvättstugan lagade jag tacos.
Efter det fick jag dåligt samvete när jag såg Johans hurtiga kommentar på Facebook om att han varit ute och sprungit. Så jag stack ut och sprang.
Duschat och kört hårinpackning och äntligen är det dags för lite efterlyst, ansiktsmask och té.
Innan jag ryckte in i lumpen hatade jag té. Smaksatt vatten, uärk.
Men efter att Herr Säf kommit in i bilden känns det nu ganska välsmakande.
Nu är jag dock trött på att knega som rekryt. Kungen, jag vill mucka!
Och Gode Gud som är i himlen, om du läser detta så bespara oss gärna regn, snö & blask de kommande 2 veckorna. Slutövningen kommer vara tillräckligt jobbig ändå. Amen
This is Lima India November Delta Hotel, over and out.
När vi ändå är inne på det där Gud och Jesus spåret
så kan vi lika väl lyssna på denna sköna låten.
tankar
Lite drygt 3 veckor kvar. 3 VECKOR KVAR!
Allt som vi gjort, tillsammans, enskilt och i grupp det senaste året, ska vi bara släppa det?
Låta det gå till historien och minnas det med ett leende på läpparna?
Aldrig har jag varit med om ett så intensivt år med så otroligt många blandade känslor.
Hat och kärlek.
Kommer sakna det. Kommer sakna er.
Senaste tiden har jag blivit så otroligt motiverad att göra något. Något som räknas, något som gör en skillnad, kanske inte för många men i alla fall för någon.
Jag har funderat på utlandstjänst, skickat ansökan, dragit tillbaka ansökan. Överlagt fördelar och nackdelar och kommit fram till att jag är alldeles för rädd för att förlora det jag har här hemma. Rädd för att dem ska förlora mig efter alla oroligheter där nere.
Man ska inte vara rädd, jag hatar att vara rädd. Jag är inte den som är feg för förändringar och för drastiska åtgärder men jag har kommit fram till att jag kan hjälpa på ett annat sätt.
Dör man eller blir skadad nere i Afghanistan, vad dör man för då? Man dör inte för sitt land och inte för sina stridskamrater. Man dör för att upprätthålla en fred i ett land där landets människor inte är på det samarbetande planet. Och det är inte värt att dö för.
Istället vill jag hjälpa en grupp människor som inte kan hjälpa sig själva, som inte vet bättre men förtjänar det bästa.
Jag vill åka till Sydamerika, Sydafrika eller Indien och jobba som volontär på ett barnhem. Hjälpa personalen där att uppfostra dessa oskyldiga barn till en så bra framtid som möjligt. Ta hand om dem, leka med dem, lära dem engelska och ge dem en bättre bas att bygga ett liv på.
Detta är tankar som växt fram och grott starkare de senaste veckorna. Jag har länge varit intresserad men det är inte förrän nu jag tagit tag i det.
Nu ska jag bara se till att detta blir till verklighet och hoppas på att min familj/släkt och vänner samtycker och stöttar.
Det var många av mina nära och kära som inte trodde att jag skulle klara lumpen, inte stöttade mig och sa att jag skulle komma hem efter ett par veckor.
Det om något var ett slag i magen. Folk som jag räknade med som inte fanns där, alls. Att behöva bevisa att man klarar något tär på en, men det har också gjort mig så mycket starkare. Jag har inte gjort något för att försöka bevisa för andra att jag klarar det, tvärtom, det har varit en bonus.
Jag vill ut i världen, jag vill upptäcka, bli fascinerad och samla erfarenheter.
Allt som vi gjort, tillsammans, enskilt och i grupp det senaste året, ska vi bara släppa det?
Låta det gå till historien och minnas det med ett leende på läpparna?
Aldrig har jag varit med om ett så intensivt år med så otroligt många blandade känslor.
Hat och kärlek.
Kommer sakna det. Kommer sakna er.
Senaste tiden har jag blivit så otroligt motiverad att göra något. Något som räknas, något som gör en skillnad, kanske inte för många men i alla fall för någon.
Jag har funderat på utlandstjänst, skickat ansökan, dragit tillbaka ansökan. Överlagt fördelar och nackdelar och kommit fram till att jag är alldeles för rädd för att förlora det jag har här hemma. Rädd för att dem ska förlora mig efter alla oroligheter där nere.
Man ska inte vara rädd, jag hatar att vara rädd. Jag är inte den som är feg för förändringar och för drastiska åtgärder men jag har kommit fram till att jag kan hjälpa på ett annat sätt.
Dör man eller blir skadad nere i Afghanistan, vad dör man för då? Man dör inte för sitt land och inte för sina stridskamrater. Man dör för att upprätthålla en fred i ett land där landets människor inte är på det samarbetande planet. Och det är inte värt att dö för.
Istället vill jag hjälpa en grupp människor som inte kan hjälpa sig själva, som inte vet bättre men förtjänar det bästa.
Jag vill åka till Sydamerika, Sydafrika eller Indien och jobba som volontär på ett barnhem. Hjälpa personalen där att uppfostra dessa oskyldiga barn till en så bra framtid som möjligt. Ta hand om dem, leka med dem, lära dem engelska och ge dem en bättre bas att bygga ett liv på.
Detta är tankar som växt fram och grott starkare de senaste veckorna. Jag har länge varit intresserad men det är inte förrän nu jag tagit tag i det.
Nu ska jag bara se till att detta blir till verklighet och hoppas på att min familj/släkt och vänner samtycker och stöttar.
Det var många av mina nära och kära som inte trodde att jag skulle klara lumpen, inte stöttade mig och sa att jag skulle komma hem efter ett par veckor.
Det om något var ett slag i magen. Folk som jag räknade med som inte fanns där, alls. Att behöva bevisa att man klarar något tär på en, men det har också gjort mig så mycket starkare. Jag har inte gjort något för att försöka bevisa för andra att jag klarar det, tvärtom, det har varit en bonus.
Jag vill ut i världen, jag vill upptäcka, bli fascinerad och samla erfarenheter.
Tell me, did you fall for a shooting star?
One without a permanent scar
And did you miss me while you were looking for yourself out there?
back in suburbia..
Blev arg idag.
Väntade på en buss, som efter 15 minuters försening fortfarande inte kommit.
Tog en taxi.
Blev ännu argare när jag hoppat in i taxin och såg bussen bakom mig.
Jag sa - Kör fort, men kör fan inte ihjäl oss. Min mamma älskar nämligen mig
Sen tackade jag för skjutsen, hoppade ut och sprang upp i lägenheten. Satte Oasis på högsta volym och här är jag nu.
Väntade på en buss, som efter 15 minuters försening fortfarande inte kommit.
Tog en taxi.
Blev ännu argare när jag hoppat in i taxin och såg bussen bakom mig.
Jag sa - Kör fort, men kör fan inte ihjäl oss. Min mamma älskar nämligen mig
Sen tackade jag för skjutsen, hoppade ut och sprang upp i lägenheten. Satte Oasis på högsta volym och här är jag nu.
Växjö -> Stavanger
Galet vad folk flyttar till Norge hela tiden.
Hela Växjö bor snart i Stavanger, och vad är tjusningen med det?
Visst Norge är ju vackert, på vykort. Men vem vill bo i ett vykort?
Där syns ju inte vinden, det blåser ju överallt i det där skitlandet.
Hela Växjö bor snart i Stavanger, och vad är tjusningen med det?
Visst Norge är ju vackert, på vykort. Men vem vill bo i ett vykort?
Där syns ju inte vinden, det blåser ju överallt i det där skitlandet.
mornin'
Precis kommit hem från den 3 timmar försenade morgonpromenaden.
Håller ju på och klättra på väggarna här inne då jag knappt sett dagsljus eller varit ute sen i måndags.
Blev så glad när jag vaknade av solens strålar rätt in i sovrummet imorse.
Men glädjen tunnades ut ca 15 min senare när jag insåg att det bara var jag som glömt släcka fönsterlampan igårkväll. Istället var det moln och regn som utgjorde dagens väder.
Tänk, nästan aldrig är det fint väder i denna gudsförglömda drogavvärjningshålan. Skamligt.
En smoothie och c-vitaminbrus efter en dusch får nog stå som nästa aktivitet på mitt hrm, fullspäckade schema.
Bjuder på två låtar.
Den första, John Mayer, fin låt innehållande många minnen.
Den andra, Vitamin C, påminner något så otroligt om lumpen och min pluton.
Håller ju på och klättra på väggarna här inne då jag knappt sett dagsljus eller varit ute sen i måndags.
Blev så glad när jag vaknade av solens strålar rätt in i sovrummet imorse.
Men glädjen tunnades ut ca 15 min senare när jag insåg att det bara var jag som glömt släcka fönsterlampan igårkväll. Istället var det moln och regn som utgjorde dagens väder.
Tänk, nästan aldrig är det fint väder i denna gudsförglömda drogavvärjningshålan. Skamligt.
En smoothie och c-vitaminbrus efter en dusch får nog stå som nästa aktivitet på mitt hrm, fullspäckade schema.
Bjuder på två låtar.
Den första, John Mayer, fin låt innehållande många minnen.
Den andra, Vitamin C, påminner något så otroligt om lumpen och min pluton.
b-b-birthday
Igår var dagen då ryggen började knaka och rynkorna tränga fram i ansikte. Nej.
Jag fyllde 20, och allting var och är precis som vanligt.
Det regnade, vilket det har en tendens att alltid göra på min födelsedag.
Jag var halvsjuk, vilket jag alltid brukar vara när jag fyller år.
Och allt annat var precis som vanligt, med en skillnad, lumpen.
Att bli ett år äldre under lumpentiden var i och för sig underskattat.
Jag blev väckt någon minut efter klockan passerat 00 av att mina plutonskompisar kommer in och sjunger för mig. Sådär vackert måste erkännas.
Men det är tanken som räknas! Öppnade paket och somnade sedan gott igen.
På kvällen däremot vankades det Utgång, med stort U. Inga hämningar, ALLS.
Vi släppte loss, körde all-in och lät kvällen bjuda på förträffligt många galna grejer. Allting dokumenterat på kameran såklart. Dessvärre ska dessa bilder aldrig någonsin, under några omständigheter få se dagsljuset. Dem ska preskiberas och inte tas fram förrän vi har lumpen-reunion om mååånga år. Det blir nog bäst så, för alla parter!
Känner hur ögonlocken börjar hänga och inser att det är nog soff-läge som skall intas. Soff-läge när det är som bäst vill säga. Med kära gruppmedlemmar, godis och film. Sov gott!
Och just det, tack för alla fina gratulationer på både telefon, kort och internet!
Jag fyllde 20, och allting var och är precis som vanligt.
Det regnade, vilket det har en tendens att alltid göra på min födelsedag.
Jag var halvsjuk, vilket jag alltid brukar vara när jag fyller år.
Och allt annat var precis som vanligt, med en skillnad, lumpen.
Att bli ett år äldre under lumpentiden var i och för sig underskattat.
Jag blev väckt någon minut efter klockan passerat 00 av att mina plutonskompisar kommer in och sjunger för mig. Sådär vackert måste erkännas.
Men det är tanken som räknas! Öppnade paket och somnade sedan gott igen.
På kvällen däremot vankades det Utgång, med stort U. Inga hämningar, ALLS.
Vi släppte loss, körde all-in och lät kvällen bjuda på förträffligt många galna grejer. Allting dokumenterat på kameran såklart. Dessvärre ska dessa bilder aldrig någonsin, under några omständigheter få se dagsljuset. Dem ska preskiberas och inte tas fram förrän vi har lumpen-reunion om mååånga år. Det blir nog bäst så, för alla parter!
Känner hur ögonlocken börjar hänga och inser att det är nog soff-läge som skall intas. Soff-läge när det är som bäst vill säga. Med kära gruppmedlemmar, godis och film. Sov gott!
Och just det, tack för alla fina gratulationer på både telefon, kort och internet!
I Kungens tjänst
Godkväll!
Har klurat lite på det där med en undanflykt. Till varför jag inte skrivit på länge alltså.
Men jag kommer inte på någon så vi skiter i det.
Har svårt att avgöra om det är för att det händer mycket i mitt liv nu, eller om det är raka motsatsen.
Veckorna har sprungit förbi och både det ena och det andra har hunnits med.
Denna veckan har spenderats i Skövde för övning i strid i bebyggelse. Mycket roligt, på riktigt.
Dessvärre åkte mina hörselkåpor+proppar ut när vi skulle rensa ett rum på fiender så höger örat är väl i samma form som tant Agdas.
Stackars trumhinnan fick stå ut med ljudet från både handgranat, kulspruta och ak5. Bullervila ett dygn, sen fick det vara nog med det.
Ackack. På toppen av det har jag även ont i kroppen och förbannat jävla ont i halsen.
Med andra ord är allting som det brukar vara på min födelsedag, som inträffar imorgon.
Couldn't care less egentligen. Imorgon ska det firas, punkt.
På onsdag bär det av till Enköping för en kurs och möte. Försvarsmakten skickar mig land och rike runt på diverse olika grejer. Men jag gillar't.
Cirkus 1 och en halv månad kvar till MUCK! Fy satan vad det kommer bli skönt. Det ska gudarna veta.
Sen står man där igen, precis som efter studenten, med världen framför fötterna men inte en aning om vad man vill göra. Tankarna är många.
Nu: Dags att fredagsmysa (och knarka vitaminer) så gott det går i Kungens tjänst. Puss
Har klurat lite på det där med en undanflykt. Till varför jag inte skrivit på länge alltså.
Men jag kommer inte på någon så vi skiter i det.
Har svårt att avgöra om det är för att det händer mycket i mitt liv nu, eller om det är raka motsatsen.
Veckorna har sprungit förbi och både det ena och det andra har hunnits med.
Denna veckan har spenderats i Skövde för övning i strid i bebyggelse. Mycket roligt, på riktigt.
Dessvärre åkte mina hörselkåpor+proppar ut när vi skulle rensa ett rum på fiender så höger örat är väl i samma form som tant Agdas.
Stackars trumhinnan fick stå ut med ljudet från både handgranat, kulspruta och ak5. Bullervila ett dygn, sen fick det vara nog med det.
Ackack. På toppen av det har jag även ont i kroppen och förbannat jävla ont i halsen.
Med andra ord är allting som det brukar vara på min födelsedag, som inträffar imorgon.
Couldn't care less egentligen. Imorgon ska det firas, punkt.
På onsdag bär det av till Enköping för en kurs och möte. Försvarsmakten skickar mig land och rike runt på diverse olika grejer. Men jag gillar't.
Cirkus 1 och en halv månad kvar till MUCK! Fy satan vad det kommer bli skönt. Det ska gudarna veta.
Sen står man där igen, precis som efter studenten, med världen framför fötterna men inte en aning om vad man vill göra. Tankarna är många.
Nu: Dags att fredagsmysa (och knarka vitaminer) så gott det går i Kungens tjänst. Puss
extas
Det har varit tyst här ett tag. En blandning mellan inspirationsbrist och alldeles för mycket att göra, helt enkelt.
Borde egentligen vara svårt att ha inspirationsbrist när man bara skriver om vad man gör om dagarna, right?
Anyway; London var så jääävla bra!
Och det som var än bättre var STAMFORD BRIDGE! (ja, Chelseas hemarena såklart).
Jag levde verkligen livet i London, njöt av varje dag och levde in i drömmen om att jag bodde där på riktigt.
Har stora funderingar på att söka en kurs eller något på ett universitet i norra London nästa höst.
Jag var upp över himlen lycklig när jag fick gå in i Chelseas omklädningsrum, stå vid Lampards skåp och gå längs med planen.
Väl inne i Chelsea-shopen kunde jag inte få upp hakan till sin vanliga plats igen. Den hängde så långt, långt ner.
Jag har aldrig tidigare sett så mycket kärlek på samma ställe.
Det kom till och med fram två stycken som jobbade där och frågade om jag var okej, och om allt var som det skulle.
För övrigt var boendet helt perfekt, vi träffade underbara människor och upplevde verkligen London till fullo.
22.00 i torsdags landade vi här i Göteborg. En kille från plutonen kom och hämtade oss, körde oss till max och sen till garnisonen. Igår var det stridshinderbanan på morgonen. Och jag kom och tänka på en sak, de enda gångerna jag badat i sommar är när vi kört stridshinderbanan. Finns två vattenhinder, ett äckligt kärr med lera som går upp till öronen och ett annat vattenhinder i havet. Jag har alltså inte badat frivilligt en enda gång i sommar. Tragiskt?
Idag var det normala rutiner och lite inbrottslarm och annat trevligt. Well, synd att klaga så länge det händer något.
På tisdag är det jag, Carlsson, Carrasco, Majoren och Löjtnant som åker till Marinbasen och Kungsholmen för att prata med de nyinryckta om deras kommande tid här i Göteborg. Det kan bli en minst sagt nostalgisk resa. Samma ö, befäl och plats som vi gjorde vår grundutbildning på. (de 3 värsta månaderna i mitt liv).
Idag är mina partners in crime ute och festar till det lite. Och jag sitter här, nyduschad och kollar på film i logementet. Det grämjer mig lite såhär i efterhand att jag inte följde med ut. Dock vet jag vem det är som kommer må bäst imorgon :)
Skall försöka ta tag i det där med uppdateringen. Det kan vara kul för er att läsa om mitt hektiska och händelserika*host* liv som Svensk soldat.
Sov gott.
Borde egentligen vara svårt att ha inspirationsbrist när man bara skriver om vad man gör om dagarna, right?
Anyway; London var så jääävla bra!
Och det som var än bättre var STAMFORD BRIDGE! (ja, Chelseas hemarena såklart).
Jag levde verkligen livet i London, njöt av varje dag och levde in i drömmen om att jag bodde där på riktigt.
Har stora funderingar på att söka en kurs eller något på ett universitet i norra London nästa höst.
Jag var upp över himlen lycklig när jag fick gå in i Chelseas omklädningsrum, stå vid Lampards skåp och gå längs med planen.
Väl inne i Chelsea-shopen kunde jag inte få upp hakan till sin vanliga plats igen. Den hängde så långt, långt ner.
Jag har aldrig tidigare sett så mycket kärlek på samma ställe.
Det kom till och med fram två stycken som jobbade där och frågade om jag var okej, och om allt var som det skulle.
För övrigt var boendet helt perfekt, vi träffade underbara människor och upplevde verkligen London till fullo.
22.00 i torsdags landade vi här i Göteborg. En kille från plutonen kom och hämtade oss, körde oss till max och sen till garnisonen. Igår var det stridshinderbanan på morgonen. Och jag kom och tänka på en sak, de enda gångerna jag badat i sommar är när vi kört stridshinderbanan. Finns två vattenhinder, ett äckligt kärr med lera som går upp till öronen och ett annat vattenhinder i havet. Jag har alltså inte badat frivilligt en enda gång i sommar. Tragiskt?
Idag var det normala rutiner och lite inbrottslarm och annat trevligt. Well, synd att klaga så länge det händer något.
På tisdag är det jag, Carlsson, Carrasco, Majoren och Löjtnant som åker till Marinbasen och Kungsholmen för att prata med de nyinryckta om deras kommande tid här i Göteborg. Det kan bli en minst sagt nostalgisk resa. Samma ö, befäl och plats som vi gjorde vår grundutbildning på. (de 3 värsta månaderna i mitt liv).
Idag är mina partners in crime ute och festar till det lite. Och jag sitter här, nyduschad och kollar på film i logementet. Det grämjer mig lite såhär i efterhand att jag inte följde med ut. Dock vet jag vem det är som kommer må bäst imorgon :)
Skall försöka ta tag i det där med uppdateringen. Det kan vara kul för er att läsa om mitt hektiska och händelserika*host* liv som Svensk soldat.
Sov gott.
rip
Vila i frid Gabbe!
koka potatis
Idag skulle jag laga mat. Det gick...bra.
Efter omständigheterna.
13 saker jag tycker om
1. Den sista ljusa soltimmen på kvällen.
2. Att det verkligen finns människor som uppriktigt bryr sig om någon annan, och helhjärtat kan säga: hur mår du?
3. Tjockmysiga och stickade tröjor som får en att tänka på de halvkalla kvällarna om hösten.
4. En kalender. Finns det något bättre än en extra hjärna? (dock har jag inte tagit förnuftet tillfånga och börjat använda en, ännu)
5. Stillhet mitt i all storstadsröra.
6. De som vågar ta klivet längre och göra det som många andra annars aldrig hade vågat. Som att flytta utomlands, ifrån sina föräldrar eller byta jobb. Bryta mot samhällets normer och våga leva livet fullt ut.
7. När någon kan medge sina svagheter utan att skämmas.
8. Positivitet.
9. En stor, varm och fluffig säng att ligga i hela dagen.
10. De söta och ensamma tanter som blir så glada när man pratar med dem. Deras tack får mig att må bra en hel dag, om inte mer.
11. Franska språket.
12. Den långa känslan efter att ha sett en väldigt bra film.
13. Chansen jag och alla andra ger sig själva så länge de blickar framåt och kämpar vidare. Ingen motgång är för stark och ingen förlust kan bli för stor så länge man inte sätter band för sig själv.
LONDON
Och ÄNTLIGEN är resan bokad.
En weekend till London, älskade London. Om cirkus 3 veckor befinner vi oss i staden som äger mitt fotbollshjärta.
Dagarna ska spenderas med höstshopping, musikal (we will rock you), besök på pubar, CHELSEA, madame tussauds och såklart upptäcka staden.
Det blir inte värre av att vi ska bo mitt i stan, 5 minuters promenad från piccadilly circus.
Det är ett tag sen jag var där sist och det kommer bli faaaabulous!
En weekend till London, älskade London. Om cirkus 3 veckor befinner vi oss i staden som äger mitt fotbollshjärta.
Dagarna ska spenderas med höstshopping, musikal (we will rock you), besök på pubar, CHELSEA, madame tussauds och såklart upptäcka staden.
Det blir inte värre av att vi ska bo mitt i stan, 5 minuters promenad från piccadilly circus.
Det är ett tag sen jag var där sist och det kommer bli faaaabulous!
Mitt vardagsrum
tankar
Ibland kan jag känna att jag har för mycket fritid. Det har dock inte hänt så många gånger den senaste tiden, och jag kanske ska vara glad för det.
TANKE 1
Finns det människor som fortfarande säger "brandgul"? Eller dog det uttrycket samtidigt som "för femtioelfte gången"?
TANKE 2
Finns det NÅGON som gillar de där ihåliga lakrisarna i Gott och Blandat? Jag har under mitt 20 år gamla liv inte träffat på en enda som säger att de är mer än "okej".
TANKE 3
FAKTUM ALTERNATIVT TANKE 4
TANKE 1
Finns det människor som fortfarande säger "brandgul"? Eller dog det uttrycket samtidigt som "för femtioelfte gången"?
TANKE 2
Finns det NÅGON som gillar de där ihåliga lakrisarna i Gott och Blandat? Jag har under mitt 20 år gamla liv inte träffat på en enda som säger att de är mer än "okej".
Komigen. Finns det en enda själ där ute? VISA ER!
Det borde vara en raggningsreplik det där. "Hallå, jag äter de ihåliga godisarna i Gott och Blandat. Vi kan komplettera varandra".
TANKE 3
Kan man förresten kalla mat efterbliven? Alltså om någon har glömt lite chips hemma hos mig. Är den då "efterbliven"?
Jag tycker det.
FAKTUM
Jag fick något event-vad-det-nu-heter-delta-eller-inte förfrågan på Facebook om jag ville springa ett marathon.
Hahahahahaha.
Vänta.
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.
Okej. Seriöst nu.
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.
Eller okej.
HAHAHAHA.
Nej.
HA.
FAKTUM ALTERNATIVT TANKE 4
Varför är alltid vätskan blå i mensreklamer? Så vitt jag vet är det ingen som blöder spolarvätska i alla fall.
Antagligen är det för att det vore för vulgärt med blod i TV. Men alltså, de hade inte behövt ta med klumpar eller sådana trevliga saker. Bara blod. Eller möjligtvis en röd vätska. Varför just blå liksom?
Apropå vulgärt. Det är okej för gamla människor att hångla i TV, men vi får inte visa blod. Gud förbjude.
Världen är fan snevänd ibland.
TANKE 5
Varför heter det egentligen SJÖmän, SJÖrövare och SJÖsjuk??? Det är ju på havet man är.
