this is juliet lima, over and out

Lite drygt 3 veckor kvar. 3 VECKOR KVAR!
Allt som vi gjort, tillsammans, enskilt och i grupp det senaste året, ska vi bara släppa det?
Låta det gå till historien och minnas det med ett leende på läpparna?
Aldrig har jag varit med om ett så intensivt år med så otroligt många blandade känslor.
Hat och kärlek.
Kommer sakna det. Kommer sakna er.

Senaste tiden har jag blivit så otroligt motiverad att göra något. Något som räknas, något som gör en skillnad, kanske inte för många men i alla fall för någon.
Jag har funderat på utlandstjänst, skickat ansökan, dragit tillbaka ansökan. Överlagt fördelar och nackdelar och kommit fram till att jag är alldeles för rädd för att förlora det jag har här hemma. Rädd för att dem ska förlora mig efter alla oroligheter där nere.
Man ska inte vara rädd, jag hatar att vara rädd. Jag är inte den som är feg för förändringar och för drastiska åtgärder men jag har kommit fram till att jag kan hjälpa på ett annat sätt.
Dör man eller blir skadad nere i Afghanistan, vad dör man för då? Man dör inte för sitt land och inte för sina stridskamrater. Man dör för att upprätthålla en fred i ett land där landets människor inte är på det samarbetande planet. Och det är inte värt att dö för.

Istället vill jag hjälpa en grupp människor som inte kan hjälpa sig själva, som inte vet bättre men förtjänar det bästa.
Jag vill åka till Sydamerika, Sydafrika eller Indien och jobba som volontär på ett barnhem. Hjälpa personalen där att uppfostra dessa oskyldiga barn till en så bra framtid som möjligt. Ta hand om dem, leka med dem, lära dem engelska och ge dem en bättre bas att bygga ett liv på.
Detta är tankar som växt fram och grott starkare de senaste veckorna. Jag har länge varit intresserad men det är inte förrän nu jag tagit tag i det.

Nu ska jag bara se till att detta blir till verklighet och hoppas på att min familj/släkt och vänner samtycker och stöttar.
Det var många av mina nära och kära som inte trodde att jag skulle klara lumpen, inte stöttade mig och sa att jag skulle komma hem efter ett par veckor.
Det om något var ett slag i magen. Folk som jag räknade med som inte fanns där, alls. Att behöva bevisa att man klarar något tär på en, men det har också gjort mig så mycket starkare. Jag har inte gjort något för att försöka bevisa för andra att jag klarar det, tvärtom, det har varit en bonus.

Jag vill ut i världen, jag vill upptäcka, bli fascinerad och samla erfarenheter.

Tell me, did you fall for a shooting star?
One without a permanent scar
And did you miss me while you were looking for yourself out there?